Det är och finns både för och nackdelar med det. Men har man valt det får man liksom ta hela paketet och jag omfamnar det med tacksamhet.
Som född och uppvuxen på landet är det inget jag vill byta ut.
Bor man på landet vet man att när tjälen är i marken blir
# grusvägen dålig, kör därefter
# när den skrapas dammar den innan saltet kommer på och med tur stämmer väderprognos för bättre effekt, kör därefter
#snön kommer även här,den som skottar har fler än en väg,kör därefter
# tro det eller ej som fastighetsägare har man en del skyldigheter röj buskar och träd för bättre seende
#har man djur,barn som vistas på vägen är det jag som förälder, husse,matte att se efter de våra.
Varför klaga när det liksom alltid varit så??
Och jag är fullt medveten om att det finns fler fordon idag mot för 50 år sedan men det är trots allt en människa bakom ratten...

Barn gör inte som vi säger, de gör det vi gör något att fundera över...

Och visst skräpar pollen även här,det smutsar ner,ja, men så är det..

Och ja bönderna kör ut skit på åkrarna och ja det luktar ingen nyhet, låt bli att hänga tvätt ute den dagen och lite till.

Att bo på landet och ha de bästa grannarna som finns där när det behövs är verkligen fantastiskt.
Att hålla ett getöga på någon som bor ensam, är äldre eller bara be om en hjälpande hand när det behövs. Den listan kan göras lång. Just nu är tacksamheten hos pappas grannar som slöt upp och hjälpte honom när det behövdes. Kärlek till er alla.

Nu ska jag njuta av fågelkvitter, sol och LIVET PÅ LANDET

I måndags var det 10 år sedan livet kunde tagit slut, men min tid var inte slut och alla skyddsänglarna var med mig. Men minns det som igår.....

Efter jobbet så var vi kallade på möte av faket för kommande omorganisation. Vi var inte mycket klokare av mötet och jag kände bara en hopplöshet och jag struntar i deras bla,bla,bla. Trött och lite irriterad körde jag hemåt. I en rondell observerar jag att jag får en lastbil bakom mig. Inget konstigt med det, har jag ju jämt........

Halvvägs hem ser jag vildsvin på vägen, jag bromsar in för att tvärnita när det kommer ett helt koppel av vildsvin. När sista sprungit över tänker jag yes jag klarade det, lägger i ettans växel då blir det helt ljust i bilen och PANG, upplever att jag snurrar runt men i verkligheten så körde lastbilen i baken på min bil och puttade mig framåt.

När det stannat,tystnaden och jag upplever att det luktar bränt (så klart jag hade ju stått på bromsarna) men min tanke var att bilen brinner så ut ur bilen kom jag väldans snabbt, fick mobilen med mig men upptäcker att jag inte har mina glasögon på mig. Lastbilschauffören kommer fram till mig och lite andra som stanna för att se hur det gått. Kaxigt säger jag att allt är bra ska bara ringa min man. Får tag på honom (han var på föräldramöte) jag förklar lite snabbt vad som hänt,och han kastar sig i bilen för att komma till mig.

Då börjar jag känna en varmhet i axlarna som går lite åt nacken och gråten är inte långt borta. Maken ringer tillbaka och frågar om någon ringt 112,men nej jag ville bara ha dit honom. Någon förbipasserande har nu satt mig i passagerarsätet och nu rinner tårarna. Hör då sirener och Maken kommer i samma veva. Insattsledaren på brandkåren som kommer först frågar hur det är med mig,jag beskriver varmheten i axlarna, han suger tag i min nacke för att stabilisera den. När brandbilen kommer klättrar en brandman in i bilen för att hålla min nacke tills ambulansen kommer. Han pratar lugnt och stilla med mig hela tiden.
Ambulansen kommer jag får en nack krage och det diskuteras huruvida de kan få ut mig på säkert sätt eller om man måste klippa biltaket. Men det är ett bra team, de lyckas få ut mig på båren utan att klippa biltaket. Väl i ambulansen kommer polisen och vill ha svar på några frågor och att jag skulle blåsa i alkoholtestet. Liggandes på bår med nack krage lyckas han peta in munstycket så jag kunde blåsa.
Det jag upprepar till mannen är du måste ta paketet som ligger i bilen....

Så rullar vi iväg mot akuten, eftersom det kommit 2 ambulaser hoppade den en sköterskan in i bilen jag låg i så 2 sköterskor höll koll på mig,en klippte av mig kläderna (mina nya kläder han jag tänka) för att kunna undersöka mig och sätta nål.

På akuten mötte Maken upp !
Undersökning och väntan för mer undersökningar. När jag skulle resa mig upp kändes det som jag stod i cement, benen var stela och tunga som bly.
Men jag gick igenom alla kontroller och blev utskriven. Maken hade som tur var ett par extra jobbarbyxor i bilen som jag drog på så gott det gick, och så fick jag hans jacka. Hade ju bara bh och trosor. Resten av kläderna låg sönderklippta i en påse...

Tacksam över att det gick så bra som det gjorde. Bilen gick att laga och lastbilen också. Vår bil gick att köra medans lastbilen fick bärgas då kylaren gått sönder i kollisionen.

Var sjukskriven i 2 veckor för väldigt ömma och stela vader som jag fick mjuka upp lite.
Har än i dag ett litet blåmärke på ena vaden. Ett märke som påminner om hur snabbt allt kan ändra sig,ett märke som påminner mig om att jag överlevde.

Mycket annat har hänt sedan den där kvällen den 7 mars för 10 år sedan.
Men tacksamheten består!

TACK!

Tro
Ett ord de flesta förknippar med religion, men för mig har en helt annan innebörd.
Tre bokstäver som bildar detta ord men som kan skapa något enormt stort.
Men för mig innebär ordet mig själv, att tro på sig själv. För tror inte jag på mig själv, vem gör det då och hur ser deras tro ut på mig. Jag kanske inte kan förmedla ut min tro på mig själv fullt ut,men att jag själv förstår en liten bit av min tro är ju det viktigaste för mig, och inte vad andra tror.

Hopp
Ett,två och Hopp. Vem som hoppar högst,längst eller inte alls har inte någon betydelse så länge du tar ett Hopp i taget . Ett Hopp om dig själv. Att våga ta det där hoppet. Att stanna upp och fundera på över Vem gör jag hoppet för. Att alltid utgå från sig själv underlättar i vilken riktning du tar ditt Hopp!

Kärlek
Visst är det ljuvligt ord. Ett ord som betyder så mycket. Kärleken till sig själv, någon annan, ett djur,en sak men inte minst till livet. Hur Kärleken ser ut är olika hos alla, inget är rätt eller fel. Att visa Kärleken till sig själv är ändå det viktigaste tänker jag. Då kan man lättare förmedla det till andra.

Så våga TRO, HOPP OCH KÄRLEK på dig själv!!

Några tankar från mig ?

Tro,Hopp och Kärlek till alla som behöver!

Kramar

Hemester!
Jisses jag har varit "modern" sedan jag föddes! När pandemin slog till och alla fick vara hemma kom detta ord som jag tycker är ett fruktansvärt ord. Det klingar så illa i mina öron. Vad är det för fel med att vara hemma eller hem omkring? Älskar det ! Alla har inte förutsättningar att åka utomlands hela tiden.... och då ska det var synd om dem som inte kunde göra det på grund av pandemin.

Semester!
Varför heter det Semester? Hur jag än vrider på bokstäverna,delar upp dem ser jag inget givit svar på innebörden av ordet. Enligt mig skulle det inte heta Semester heller utan...

Återhämtningspaus eller Återhämtningsledighet!
För det är ju det, det ska vara. Återhämtning av jobbet ,vardagen. Att återhämta sig fysiskt och psykiskt. Att stänga av larmet på klockan. Äta,sova när man vill. Listan kan göras lång. Återhämtning behövs varje dag,men den där lite längre perioden på några sammanhängande veckor är otroligt viktig. Att inte fylla den med mycket måste göra. Hör så ofta när vi är lediga ska vi renovera, åka hit och dit....
Köper att man vill ha något litet guldkorn på ledigheten, men det måste inte innebära renovering, långa resor,träffa alla vänner etc.
Återhämta dig med dig själv, umgås med familjen och vänner, gör en liten utflykt finns så otroligt många smultronställen i din närhet!!

Några tankar om ledighet från mig,där ångesten börjar krypa i mig inför nästa avstämningsmöte som är om 2 veckor....

Simma lugnt och var rädda om er!

En förbaskat bra titel, sen kanske texten i sången inte helt stämmer överens med mina tankar och funderingar!

Att tro att man kan lita på myndighets personer runt om en när man är sjuk ,då får man ha just det stark tror.

I februari kunde jag ta klivet upp att börja arbetsträna 50% igen. Otrolig stor trötthet som jag ännu inte riktigt landat i.
Telefonmöte med FK och AF där handläggare tyckte att jag snart borde komma upp i 75% annars skulle man avsluta samverkan och bedöma min arbetsförmåga ändå. Sedan Telefonmöte med AF och chefen på arbetstränar stället,där AF stämmer av och hör om det skulle finnas möjlighet till anpassad lönebidrags anställning efter sommaren på ca 20 timmar i veckan! Och att det skulle finnas det! Gissa vem som blev alldeles varm om hjärtat och lycklig som ett barn på julafton.
Men ack den lycka som varar för länge...

Ny handläggare på FK och när det sedan ska till ett avstämningsmöte med alla instanser även en ny handläggare på AF...

Och där och då föll tilltron på myndigheter, fanns helt plötsligt ingen anteckningar om avslutning av samverkan, eller om anpassad anställning i nuläget. Man måste bla,bla,bla,bla.....
Tårarna sprutar nu hejdlöst....
Att högerhanden inte vet vad vänsterhanden gör och jag sitter där emellan med en trasig hjärna som blev om inte än trasigare...

Efter mycket om och men och konstiga förklaringar ( enligt mig) blev beslutet om fortsatt arbetsträning till 15 september och ny utvärdering då. Och om jag vaknade en dag så där helt plötsligt och kände att nu kickar vi igång och jobbar fullt ut så gick det så bra så...
Att inte min läkare gick i taket under mötet är för mig en gåta, så tacksam för teamet jag har inom vården som stöttar mig och ser mig för den jag är....

Dagen efter mötet kände jag ett starkt behov av ett samtal till min KBT.
Vi hade veckan innan beslutat om lite sommarlov, men nu ringde jag och fullkomligt kräkte ur mig om katastrof mötet. Tack Christina för en fantastisk pratstund. Tur att hon finns!!

Och min ljuvligt fantastiska familj och vänner! Utan er skulle jag inte vara där jag är idag, när myndigheter gör som de gör.

Och självklart du fantastiska Emmelie som tar emot mig för arbetsträning!!

Så vem i hela världen kan man lita på?? Jag vet vem/vilka jag litar/inte litar på!!

Njut av majdagen, solen, fågelkvitter och just det som får dig att må bra!!

Kramisar

Efter att en tid mått riktigt dåligt ser jag fram emot jul,trots att den blir mycket annorlunda.
Men tänker att vi får göra så gott vi kan i dessa virus tider.

I samma veva som jag fick en ny arbetstränar ställe fick jag en nerv I kläm från höften och ner i hela benet. Ingen bra kombination, men fantastiskt ställe som gjorde att jag kunde sitta så mycket som möjligt och utföra det jag kunde.

Så nu är jag I en blomsteraffär och arbetstränar, trivs jättebra och det är så roligt. Trött som bara den när jag kommer hem, men det får jag ta.

Att sedan ha så fina vänner omkring mig som ger mig änglar är en bost för själen.
Och i veckan kom vår julklapp till oss i familjen, en vedeldad badtunna som vi invigde igår. Jisses så skönt och rofyllt.

Julen nalkas och det blir en lugn jul med familjen.
Så trots allt jul,jul strålande jul

Kramar

Är så otroligt tacksam för alla hejarop kramar och hjärtan efter mitt förra inlägg.
Vilken rikedom av vänner!

I allt mörker finna små ljusglimtar är inte alltid lätt.
När man har en psykisk ohälsa och sedan toppar det med fysisk smärta blir det liksom inte bättre. Vilket ska jag koncentrera mig på? Vilket är viktigt? Att bosta både psykisk och fysisk smärta samtidigt är ingen enkel kombination. Att bosta själen med sådant mår bra av, blir glad av är betydligt lättare än att stilla fysisk smärta.

Så lite lagom bost med fikaträff med underbara vänner och en naprapat som gör allt för att ryggskott ska bli bättre. Vilket det har,men verkar sitta på djupet.
Men mår man inte väl psykiskt tänker jag att det fysiska är svårare att hantera.

I veckan kom ett brev till mig, ett ängelogram! Hade aldrig hört talas om det innan. Men så glad jag blev när jag öppnade det och en vacker ängel med ett tillhörande kort från min moster med familj.
Så Tacksam!

Länge sedan jag skrev, men nu håller huvudet att gå i tusen bitar så får se om det kan hjälpa att skriva av sig....

Året har flutit på ganska väl trots coronan, att kunna fira min 50 års dag som jag ville var det inte tal om,så det sköt vi på framtiden.
I början av juni började jag arbetsträna 50% det var tufft, lite semester och jag tycker att jag började finna ett lunk. Arbetsträning 3 timmar/dag och sedan sova 1-2 timmar, umgås med familjen, slöa i soffan för att sedan sova för natten.

Men den 15 september slog arbetsförmedlingen benen av mig fullständigt!! De nya riktlinjer och regler de kommit fram med gjorde att de inte kunde låta mig vara kvar på handelsträdgården jag arbestränade på. Utan det var bättre att jag fick gå hem på 100% och må dåligt än att försöka lösa problemet och låta mig fortsätta må bra. Nä,nä nu pratar vi översittare och regler.....
Så jag har gråtit och mått skit,medans handläggaren på arbetsförmedlingen söker nytt ställe till mig.
Tror inte att de förstår hur illa detta tar.
Så här ligger jag med Utan ben och huvudet i 2 delar....... känns som det i alla fall.

Toppen på allt detta fick jag ett ryggskott också....
Men var hos en naprapat igår och det gjorde susen. Tröttare än tröttast idag,men inte så ont.

Blundar och låten "varje liten droppe regn är tårar för mig " maler på om och om igen. Känns som om att alla regndroppar är mina.

Ett långt och pessimistisk inlägg, men välbehövligt får min hjärna.

Sköt om er alla!!