Mycket tankar och funderingar sedan jag träffade mina arbetskamrater men med ett mer lugn. Känner mig inte riktigt lika stressad. Och jag har ju en vänskap kvar trots allt.
Men varit ganska trött denna veckan. Blev en dagsutflykt med bästa Katarina och Sandra i alla fall och det funkade ganska bra.
Igår var jag hemma själv med hundarna och jag och valpen körde till grannbyn som hade höstmarknad. Jag själv!!! Ett storartat steg för mig som senaste året alltid haft någon från familjen med mig när det ska åka till större folksamlingar.
Visst var jag trött efteråt. Men nöjd. Ett steg i taget.......

Kramar

Usch vilka jobbiga veckor jag har bakom mig...
Var på samtal med bästa Inger och inser att jag inte kan gå tillbaka till min arbetsplats trots att jag har VÄRLDENS bästa arbetskamrater ?
Mardrömmar om hur elever och personal skriker kors och tvärs och jag står i mitten ?
Ett uppvaknande jag aldrig trodde jag skulle göra.
Talade sedan med läkaren och min handläggare på försäkringskassan, jag vet inte om jag kan klara av mitt jobb men är villig att prova när jag känner att jag orkar, men då på en mindre skola....
Efter att talat med min samordnare på telefon bestämde jag mig för att åka till min arbetsplats och berätta för mina kollegor, nog det absolut jobbigaste jag gjort. Tårarna rann,hjärtat slog och bröstet värkte...
Men världens bästa kollegor förstod mig i mitt tänk. Kunde jag skulle jag ta mina kollegor med mig och jobba på ett litet ställe.
När jag kom hem stupade jag i soffan och tok sov.....

Så lite som min morfar skrev i min poesibok

Livets stora gåta älska glömma och förlåta

Jag tänker... hela livet är en gåta att kunna älska sig själv trots att man tillåtet att köra sig själv i botten, att kunna glömma och framförallt kunna förlåta sig själv och bli förlåten för de man sårat på vägen. För det är jag övertygad om att jag omedvetet har gjort!

Så förlåt alla jag gjort illa pga en sjukdom som jag inte önskar någon att drabbas av!

Massor med kramar ??