Är 30 för många....

Hade egentligen tänkt skriva om något annat men efter att sett programmet behövde jag rensa huvudet på ämnet...

Jag tänker att alla någon gång snuddade av tanken jag ska ta livet av mig ,så även jag. Men det var mest under skoltiden de tankarna fanns....

Efter att jag fick barn har den tanken aldrig föresvävat mig! Alldeles för mycket kärlek för att göra det!

Så på något sätt så räddade nog sonen mig som jag fick som 23 åring!
Jobbigt och kämpigt på många sätt att stå som ensamstående,men jag levde verkligen för mitt mirakel till son!

När jag fick diagnosen utmattningsdepression för 16 månader sedan var läkare och psykiatri sjuksköterska på mig som hökar om jag mådde så dåligt att jag inte orkade med mitt liv!
Men hur dåligt jag än mådde då fanns inte den tanken. Älskar min familj alldeles för mycket!

Och alla vänner som jag hade,vänskaps skaran visade ju sig krympa lite....
Men genom stresshantering kursen har jag fått nya vänner som jag har kontakt med varje vecka. Så mycket lättare förståelse för någon i samma situation!

Åter till programmet 30 liv i veckan är det verkligen ett mycket bra program om ett mycket viktigt ämne.

"Att ta tabletter för att man har ont i huvudet talar man om, men att ta tabletter för att man har ont i själen" talas det sällan om.
Varför egentligen??
Borde vara lika självklart att tala om vilket som. Kanske ännu viktigare om man har ont i själen och allt är mörkt.....

I programmet talades också om att det borde vara ett ämne i skolan,med psykisk ohälsa, tror jag vore bra om skolungdomar får information om vårt man ska vända sig när allt blir svart osv.

Tror jag rensat ur huvudet nu och kan somna gott!

All kärlek till alla
Ta hand om varandra!

Kramar