I måndags var det 10 år sedan livet kunde tagit slut, men min tid var inte slut och alla skyddsänglarna var med mig. Men minns det som igår.....

Efter jobbet så var vi kallade på möte av faket för kommande omorganisation. Vi var inte mycket klokare av mötet och jag kände bara en hopplöshet och jag struntar i deras bla,bla,bla. Trött och lite irriterad körde jag hemåt. I en rondell observerar jag att jag får en lastbil bakom mig. Inget konstigt med det, har jag ju jämt........

Halvvägs hem ser jag vildsvin på vägen, jag bromsar in för att tvärnita när det kommer ett helt koppel av vildsvin. När sista sprungit över tänker jag yes jag klarade det, lägger i ettans växel då blir det helt ljust i bilen och PANG, upplever att jag snurrar runt men i verkligheten så körde lastbilen i baken på min bil och puttade mig framåt.

När det stannat,tystnaden och jag upplever att det luktar bränt (så klart jag hade ju stått på bromsarna) men min tanke var att bilen brinner så ut ur bilen kom jag väldans snabbt, fick mobilen med mig men upptäcker att jag inte har mina glasögon på mig. Lastbilschauffören kommer fram till mig och lite andra som stanna för att se hur det gått. Kaxigt säger jag att allt är bra ska bara ringa min man. Får tag på honom (han var på föräldramöte) jag förklar lite snabbt vad som hänt,och han kastar sig i bilen för att komma till mig.

Då börjar jag känna en varmhet i axlarna som går lite åt nacken och gråten är inte långt borta. Maken ringer tillbaka och frågar om någon ringt 112,men nej jag ville bara ha dit honom. Någon förbipasserande har nu satt mig i passagerarsätet och nu rinner tårarna. Hör då sirener och Maken kommer i samma veva. Insattsledaren på brandkåren som kommer först frågar hur det är med mig,jag beskriver varmheten i axlarna, han suger tag i min nacke för att stabilisera den. När brandbilen kommer klättrar en brandman in i bilen för att hålla min nacke tills ambulansen kommer. Han pratar lugnt och stilla med mig hela tiden.
Ambulansen kommer jag får en nack krage och det diskuteras huruvida de kan få ut mig på säkert sätt eller om man måste klippa biltaket. Men det är ett bra team, de lyckas få ut mig på båren utan att klippa biltaket. Väl i ambulansen kommer polisen och vill ha svar på några frågor och att jag skulle blåsa i alkoholtestet. Liggandes på bår med nack krage lyckas han peta in munstycket så jag kunde blåsa.
Det jag upprepar till mannen är du måste ta paketet som ligger i bilen....

Så rullar vi iväg mot akuten, eftersom det kommit 2 ambulaser hoppade den en sköterskan in i bilen jag låg i så 2 sköterskor höll koll på mig,en klippte av mig kläderna (mina nya kläder han jag tänka) för att kunna undersöka mig och sätta nål.

På akuten mötte Maken upp !
Undersökning och väntan för mer undersökningar. När jag skulle resa mig upp kändes det som jag stod i cement, benen var stela och tunga som bly.
Men jag gick igenom alla kontroller och blev utskriven. Maken hade som tur var ett par extra jobbarbyxor i bilen som jag drog på så gott det gick, och så fick jag hans jacka. Hade ju bara bh och trosor. Resten av kläderna låg sönderklippta i en påse...

Tacksam över att det gick så bra som det gjorde. Bilen gick att laga och lastbilen också. Vår bil gick att köra medans lastbilen fick bärgas då kylaren gått sönder i kollisionen.

Var sjukskriven i 2 veckor för väldigt ömma och stela vader som jag fick mjuka upp lite.
Har än i dag ett litet blåmärke på ena vaden. Ett märke som påminner om hur snabbt allt kan ändra sig,ett märke som påminner mig om att jag överlevde.

Mycket annat har hänt sedan den där kvällen den 7 mars för 10 år sedan.
Men tacksamheten består!

TACK!